Konjunktiv I och indirekt tal på tyska: former, tempus och ordföljd
Indirekt tal i skriven tyska: infinitivstam + -e (er sage, er habe; sein: er sei); sammanfaller formen med indikativ tar Konjunktiv II över.
Regel
Konjunktiv I återger vad någon annan har sagt, utan att skribenten går i god för det – i nyheter, rapporter och citat. Svenskan saknar en sådan form och använder att + indikativ, ofta med tempusförskjutning (han sa att han var sjuk); tyskan flyttar inte tempus: Er sagte, er sei krank.
Bildning: infinitivstammen (infinitiven minus -en) + -e, -est, -e, -en, -et, -en: sagen → er sage, können → er könne. Starka verb behåller stamvokalen: er fährt → er fahre, er gibt → er gebe. Bara sein är oregelbundet (er sei, utan -e).
Användbara är de former som skiljer sig från indikativ: 3:e person singular av alla verb, alla former av sein och – hos modalverben och wissen – 1:a person singular (ich könne, ich wisse). du- och ihr-formerna (du habest, ihr habet) låter ålderdomliga; där tar Konjunktiv II över.
Ersättningsregeln: sammanfaller Konjunktiv I med indikativ (wir haben, sie kommen), tar du Konjunktiv II (sie hätten, sie kämen); sammanfaller även den med Präteritum (skriftspråkets dåtid), som hos alla svaga verb (sie arbeiteten), tar du würde + infinitiv (sie würden arbeiten).
Tre tidsnivåer: nutid er arbeite; dåtid habe/sei + Partizip II (perfekt particip; er habe gearbeitet, er sei gekommen) – för Perfekt (talspråkets dåtid), Präteritum och Plusquamperfekt i originalet, med hjälpverbet från Perfekt; framtid werde + infinitiv (er werde anrufen).
Ordföljd: efter dass står det finita verbet sist (Er sagt, dass er müde sei); utan dass gäller huvudsatsordföljd, verbet på plats 2 (Er sagt, er sei müde). Komma i båda fallen; längre referat stryker oftast dass.
Frågor och uppmaningar: ja/nej-fråga → ob, frågeordsfråga (W-Frage) → frågeordet, i båda med verbet sist. En imperativ blir sollen (order, som svenskans skulle) eller mögen (artig begäran). Förskjutningar: pronomen byter perspektiv (ich → er, mein → sein, du → ich), tids- och ortsord anpassas när situationen är en annan (morgen → am nächsten Tag, gestern → am Tag zuvor, heute → an diesem Tag, hier → dort).
I samtal räcker dass + indikativ eller Konjunktiv II. Fasta uttryck behåller Konjunktiv I: Es lebe die Freiheit!, Man nehme drei Eier …, Gott sei Dank.
Exempel
- Sie schreibt, sie sei krank und könne morgen nicht kommen. — Hon skriver att hon är sjuk och inte kan komma i morgon.
- Der Sprecher sagte, die Regierung plane keine neuen Steuern. — Talesmannen sa att regeringen inte planerade några nya skatter.
- Er behauptet, er habe davon nichts gewusst. — Han påstår att han inte visste något om det.
- Die Zeugin erklärte, sie sei um acht Uhr nach Hause gegangen. — Vittnet (kvinna) uppgav att hon hade gått hem klockan åtta.
- Der Minister betonte, man werde die Ergebnisse im Mai veröffentlichen. — Ministern betonade att man skulle offentliggöra resultaten i maj.
- Mein Kollege sagt, dass er die Zahlen noch prüfen müsse. — Min kollega säger att han fortfarande måste kontrollera siffrorna.
- Sie fragte, ob er noch Zeit habe. — Hon frågade om han fortfarande hade tid.
- Der Arzt sagte, ich solle mich zwei Tage ausruhen. — Läkaren sa att jag skulle vila i två dagar.
- Die Nachbarn behaupten, sie hätten nichts gehört. — Grannarna påstår att de inte har hört någonting.
Tabell
| Person | sein | haben | werden | können | gehen |
|---|---|---|---|---|---|
| ich | sei | habe = |
werde = |
könne | gehe = |
| du | sei(e)st | habest | werdest | könnest | gehest |
| er/sie/es | sei | habe | werde | könne | gehe |
| wir | seien | haben = |
werden = |
können = |
gehen = |
| ihr | seiet | habet | werdet = |
könnet | gehet |
| sie/Sie | seien | haben = |
werden = |
können = |
gehen = |
Fetstil = formerna för indirekt tal; = = som indikativ, ersätts av Konjunktiv II (hätte, hätten, könnten, kämen) eller würde + infinitiv (sie würden gehen, inte gingen).
| Direkt tal | Vad ändras | Indirekt tal |
|---|---|---|
| „Ich arbeite in Berlin.“ | presens → Konjunktiv I | Er sagt, er arbeite in Berlin. |
| „Ich habe lange gewartet.“ / „Ich wartete lange.“ | Perfekt, Präteritum, Plusquamperfekt → en dåtidsform | Er sagt, er habe lange gewartet. |
| „Ich bin zu spät gekommen.“ | dåtid med sein | Er sagt, er sei zu spät gekommen. |
| „Ich werde morgen anrufen.“ | framtid | Er sagte, er werde am nächsten Tag anrufen. |
| „Hast du Zeit?“ | ja/nej-fråga → ob | Er fragte, ob sie Zeit habe. |
| „Wann beginnt der Film?“ | frågeordsfråga → frågeord, verbet sist | Er fragte, wann der Film beginne. |
| „Ruf mich an!“ | imperativ → sollen | Er sagte, ich solle ihn anrufen. |
| „Wir haben nichts gehört.“ | Konjunktiv I = indikativ → Konjunktiv II | Sie sagen, sie hätten nichts gehört. |
Vanliga fel
- ❌ Er sagt, er seie krank. → ✅ Er sagt, er sei krank. — sein är oregelbundet: 1:a och 3:e person singular saknar -e.
- ❌ Sie sagt, sie fähre nach Wien. → ✅ Sie sagt, sie fahre nach Wien. — formen bildas av infinitivstammen, utan indikativens vokalväxling.
- ❌ Sie schreibt, sie habe gestern nach Berlin gefahren. → ✅ Sie schreibt, sie sei gestern nach Berlin gefahren. — dåtiden tar samma hjälpverb som i Perfekt.
- ❌ Er fragte, dass sie Zeit habe. → ✅ Er fragte, ob sie Zeit habe. — en återgiven ja/nej-fråga inleds med ob, som svenskans om; dass inleder påståenden.
- ❌ Er fragte, wann beginnt der Film. → ✅ Er fragte, wann der Film beginne. — en återgiven frågeordsfråga är en bisats: verbet står sist.
Vanliga frågor
Hur bildar jag Konjunktiv I?
Infinitivstammen + -e, -est, -e, -en, -et, -en. Starka verb behåller stamvokalen (er fahre, er gebe), sein är oregelbundet (er sei), och i verkliga texter gör 3:e person singular nästan allt arbete.
Vad gör jag när Konjunktiv I ser ut precis som indikativ?
Ta Konjunktiv II i stället: wir haben → wir hätten, sie kommen → sie kämen. Om även den formen sammanfaller med Präteritum, som hos alla svaga verb (sie arbeiteten), använder du würde + infinitiv: sie würden arbeiten.
Hur återger jag något som hände i det förflutna?
Med en enda form: habe/sei + Partizip II (er habe gearbeitet, er sei gekommen), oavsett om originalet stod i Perfekt, Präteritum eller Plusquamperfekt. Hjälpverbet är detsamma som i Perfekt.
Hur återger jag frågor och uppmaningar i indirekt tal?
Ja/nej-frågor med ob, frågeordsfrågor med sitt frågeord, i båda fallen med verbet sist: Er fragte, ob sie Zeit habe / wann der Film beginne. En imperativ blir sollen vid en order och mögen vid en artig begäran.
Måste jag använda Konjunktiv I när jag pratar?
Nej. Den hör hemma i nyheter, rapporter och formell skrift, där den visar att skribenten bara för påståendet vidare. I samtal återger man med dass + indikativ eller med Konjunktiv II; några fasta uttryck har kvar den gamla formen (Es lebe die Freiheit!, Man nehme …, Gott sei Dank).